NÄR KOLERAN KOM TILL MALMÖN

Första gången som koleran hemsökte Malmön var när en "skedkäring" från Göteborg besökte ön i augusti 1834. Enligt Anders Knape (1873 - 1964) fick hon härbärge hos hans morföräldrar i hus nr 12. Morfadern Clement Johansson och två av hans söner blev smittade och avled. "Skedkäringen" själv, som sålde träskedar, lär ha klarat sig!

 Under de drygt tre veckor som epidemin varade på Malmön, insjuknade det 36 personer, varav 20 tillfrisknade och 16 avled, 6 män och 10 kvinnor. Allt enligt en rapport av den 14.9 1834 från Häradets Sundhetsnämnd. I denna rapporten, som kuriosa, kallas Malmön för "Malmö Strand"!

 Vid en kontroll av ett dödsboutdrag av den 7.1 1835 från kyrkoherde C. C. Ström, och som omfattar hela Tossene pastorat, avled 14 personer på Malmön. Det saknas två kvinnor på dödslistan, kanske dessa inte var från Malmön? Dödssiffran 16 personer bekräftas dock av ytterligare tvenne officiella listor över kolerans framfart från kronofogden i fögderiet.

 En annan intressant detalj är, att Anders Knapes uppgift om att två söner till Clement Johansson hade avlidit i kolera, är inte riktigt korrekta. Förutom morfadern själv, avled en son och en dotter till honom i sjukdomen. Den första som avled var "gossen" Andréas Clementsson den 21.8 1834, morfadern Clement Johansson avled den 24.8 och "flickan" Maria Clementsdotter den 31.8.

 Enligt en rapport från kronofogden i Sunnervikens fögderi den 16.9 1834, insjuknade det 158 personer i hela fögderiet, 82 tillfrisknade och 76 dog, varav Sotenäset drabbades hårdast med 100 insjuknade och 40 dödsfall. Dödsfallen fördelade sig sålunda; 16 på Malmön, 16 i Grafvarne, 7 på Näset och 1 i Tossene socken.

 I HT den 30.8 1834 kunde man läsa följande dramatiska notis;...."tillståndet i norra skärgården skall vara öfver all beskrifning fasansvärdt, man har exempel på att de döda kropparna icke blifvit begrafne, utan utförde på stänger och kastade på gödsel städerns..."

 Andra gången som koleran kom till Malmön var när "Fransmans-Anders" Andersson återvände med sin jakt från Göteborg i början av september 1866. Besättningskarlen Olof Johansson ("Olle på Sán") insjuknade hastigt under resan och dog ombord den 3.9 1866. Man ankrade upp ute på Malmö bukt och den avlidnes kläder och sängkläder slängdes i sjön, allt för att stoppa smittan. Men oturligt nog flöt dessa iland på Malmön och togs tillvara av fattigt folk. Det var så smittan kom till Malmön för andra gången, berättas det.

 Denna gången varade epidemien 4 veckor och 24 människor fick sätta livet till, 9 män och 15 kvinnor. Sjukdomen drabbade alla, vuxna som barn. Det berättas att en öbo spikade in sig i sitt hus, men även han drabbades av koleran och avled. Olof Andréasson ("Olof i Bäcken") spikade likkistorna i epidemiens första skede, men avled den 10.9, 48 år gammal. Dock klarade sig Hans Mattiasson, han som bar de döda till kolerakyrkogården. Botemedlet lär ha varit en rejäl klunk ur brännvinsflaskan, varje gång han bar en död till kyrkogården.

 Koleran är en epidemisk sjukdom. Kolerabakterien förökar sig snabbt och framkallar redan några timmar efter smittotillfället häftiga kräkningar, diarré och feber. Den sjuke torkar ofta in och kroppen blånar. Dödligheten var cirka 50% och dödsorsaken som oftast vätskeförlust! Orsaken till sjukdomens snabba spridning ibland öbefolkningen, var den bristande hygienen! Man hämtade dricksvattnet i egna kärl i gemensamma brunnar m.m. Något egentligt botemedel fanns inte och läkarna hade ännu inte fått vetskap om bakteriens betydelse i dessa sammanhang.

 Det berättas att man drack tjärvatten, beströk hela kroppen med kamfer, upplöst i lika delar sprit osv. Botemedlet på Malmön var, enligt Ludvig Smith, att man "husskade och resste" den sjuke i ett lakan. Ett förtvivlat försök att rädda livhanken! Nu i vår tid förstår man att det kanske räckt med tre olika åtgärder, så här innan antibiotikans tidevarv, isolering, noggrann hygien och riklig tillförsel av vätska till den sjuke!