Text: Bengt "Melodikrysset" Haslum
Jag kom till Bohus-Malmön, som
sommargäst en gång,
väl mött av salta vindar, med doft av hav och tång.
Min hyresvärd var grånad, men stark och brun i hyn,
jag ser honom så tydligt, inför min inre syn.
Han sa: "År -91, tänk då fanns här bara sten,
det året som jag döptes till Oskar Lundén.
Nu spirar det och grönskar i trägår´n på min höjd,
ja, runt om halva Malmön, så att det är en fröjd."
Då sa jag: "Andra halvan av ön, vad finns det där?"
"Jo, där bor Kullgrens enka och henne har jag kär!
Ja, henne har jag tjänat i många herrans år
och om jag är ifrån ´na blir längtan mig för svår."
"Så han är kärlekskrank, ännu på ålderns höst",
så sade jat till Oskar, med smått ironisk röst.
Då log han blott och svarte: ""Jag skämtar, kära ni,
ty Kullgrens Enka heter öns stenhuggeri"
"Ja, kors i alla väder, ja kors i all min dar,
nog för att andra yrken, jag också provat har.
I både Argentina och själva USA,
men hugga sten på Malmön, det passar bäst för mig."
"Det livet härdar kroppen, ja inte blir man vek
när man får stå och hugga i all slags väderlek.
Och tänk, i fjärran länder, går folk omkring på sten,
som höggs en gång på Malmön, utav Oskar Lundén."
|